Stillheten efter explosionen. Så tom. Så meningslös. Så bortglömd. Det är explosionen man minns. Det är den som lämnar ett avtryck. Det är den som räknas.
Varför är du inte stillheten? Meningslös och bortglömd.
Men explosionen var du och stillheten är nu. Det är tyst. Det är tomt. Det är snart bortglömt.
Jag hatar sanden! Och att jag alltid har en tendens att låta saker rinna ut i den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar