Man går och lägger sig 9 varje kväll för att kunna sova så länge som möjligt, man vaknar dödstrött och kan sova i flera timmar till utan problem. Men självklart sliter man för att ta sig upp ur sängen och kommer ner till skolan när solen fortfarande inte riktigt gott upp. Då sätter man igång direkt och jobbar aktivt. Idag stod jag upp i 9 timmar i sträck, förutom lunchen och en scen där jag inte vad med, 9 TIMMAR! Man sliter som ett ännu värre djur under hela dagen för att prestera det bästa man kan. Man vill inte svika någon annan och ännu mindre få Susannes besvikna/arga blick inborrad i en. Man försöker komma ihåg och utveckla, komma ihåg och utveckla, komma ihåg och utveckla. HELA TIDEN! Man vågar knappt gå på toa för att det tar från tiden. När man tillslut öppnar dörren till studion för att börja ta sig hem runt halv 6 och för första gången ser verkligeheten, efter vad som känts som ett år, så har solen redan gått ner och det är bäcksvart på himlen. Man åker hem, sätter sig i soffan, sover i någon timme, äter middag och går och lägger sig. Några timmar senare ringer klockan igen.
Det är dag två idag och jag känner mig som en uppäten gnu.
Men samtidigt får man ju faktiskt spela teater hela dagarna. Man får umgås med skolans bästa tjejer. Och man får en hel del skratt, även fast tårarna får sippra fram lite då och då.
Så det är ju värt det. Men det är knappt fysiskt möjligt.
 |
| Från förra årets produktion, "tjejen i aspen"! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar